En underbart solig lördag. Jag, mamma & farmor (som är på besök hos oss ifrån Västergötland) bestämde oss för att ta en sväng till Limhamnsfältet i det fina vädret och allt började bra. Vi gick längst stranden, Jakita sprang lite i sidan av strandkanten och jag fotograferade lite, på tiden! När vi skulle vända och gå mot bilen var Jakita utom synhåll en längre stund innan vi fick syn på henne igen, då nästan vid parkeringen. Mamma busvisslade efter Jakita och Extra sprang åt ljudets håll. Antagligen så fick Extra syn på Jakita vid en strömmad bäck och sprang mot henne. Extra sprang ut på isen som ca halva bäcken bestod av och helt plötsligt ramlade hon i vattnet, vi hade ingen aning om vad som hade hänt men efter att Extra försvunnit ur mitt synhåll i några minuter blev jag väldigt orolig. Jag & mamma fick se Jakita en bit bort och gick ditåt. Då får vi se en folksamling runt bäcken med en massa oroliga människor, min första tanke var att Jakita hade hoppat i bäcken och simmat efter änder eller liknande men när vi kommer längre fram får vi se Extra sitta (såg det ut som) på isen, jag ropade på henne och hon rörde inte en fena. Jag ropade igen och hon rörde sig fortfarande inte, Extra som annars brukar komma på momangen. Jag tänkte att jag inbillade mig att det var Extra, att det istället var en stock eller något liknande eftersom det såg ut som en staty, men när jag kommer längre fram får jag se att Extra ligger med kroppen i den iskalla bäcken och har framtassarna och håller fast sig på isen. Jag sprang ner så långt jag kunde för bäcken (beredd på att hoppa i om det skulle behövas) men Extra var ca 4 meter ut ifrån mig så det fanns ingen chans att jag skulle kunna sträcka mig efter henne. Jag försökte peppa henne att kämpa sig upp men hon rörde inte en fena, hon var livrädd och hennes ögon skrek efter min hjälp. Hon hade slutat kämpa. När jag märkte att hon inte ensingång försökte ta sig upp längre och såg hur hon darrade fick jag panik och jag bad mamma (som sprungit och ställt sig på andra sidan bäcken) att ropa på henne, men Extra var helt parralyserad och rörde inte en fena. Jag kände att om hon inte släpper greppet om isen och simmar mot mammas sida där det var ett stenrös hon kunde komma upp för så var jag snart vara tvungen att handla. Jag sprang upp bort ifrån bäcken, slängde kameran till farmor och sprang bortåt (runt bäcken så jag kunde komma till samma sida som mamma), då började Extra skrika. Med tårar i ögonen tog jag mig över till samma sida som mamma vid bäcken och skrek efter Extra. Hon kollade osäkert bakåt på oss men höll kvar sitt stadiga grepp med framtassarna kring isen. Som tur var det en massa hjälpsamma folk där och en man hade sprungit bort och hämtat en livboj. Han slängde livbojen väldigt, väldigt nära Extra och Extra bestämde sig då för att försöka simma mot livbojen. Men när hon märkte att livbojen flyttade sig när hon simmade mot den skrek jag efter henne under tiden hon simmade. Hon vände då riktining och simmade mot oss. Hon tog sig fort upp ur vattnet och skakade av sig det iskalla vattnet. När jag sprungit runt om bäcken hade jag samtidigt sett Jakita springa över vägen, men jag fick prioritera Extras fall först eftersom hon var väldigt illa därran och högst hade ett par minuter kvar innan hon inte orkade hålla sig kvar vid isen. Så när Extra kommit upp ur vattnet fick jag springa över den trafikerade vägen och leta efter Jakita som numera sprang på en gammal järnväg och letade efter vilt bland buskarna. Medans jag letade efter Jakita gick farmor och mamma till bilen med Extra för att värma henne, farmor stannade sedan i bilen med Extra för att torka henne och få henne varm och mamma kom för att hjälpa mig fånga vår toke till hund. Jag lyckades få tag i Jakita efter en stund och vi gick tillbaka till bilen. Påväg hem fick Extra ligga i sätet tätt intill mig medans jag värmde henne med en filt vi bäddat in henne i. Vi satt på bilen på högsta värmen, Extra skakade och jag gjorde allt för att få henne varm. När vi väl var hemma hoppade Extra glatt ut ur bilen som vanligt och sprang in i huset, jag tog in henne i duschen direkt och försökte värma henne med varmt vatten. Hon darrade lite och efter att jag värmt upp henne så fönade jag henne torr, sedan lade hon med mig i soffan -inbäddad i en filt i ca 2 timmar och orkade inte ensingång röra sig, sedan fick hundarna mat och ben. Just nu ligger Extra utsträckt i sin korg och sover, nu hoppas jag bara innerligt att Extra inte kommer få några hemska följder av dagens händelser. Hon verkar lite stel i bakdelen (den hade ju legat i vattnet hela tiden och med framtassarnas hjälp hade hon hållt framdelen ovanför vattnet). Min lille, underbara, älskade Extra. Vi alla blev tagna efter dagens händelser och jag tänkte på hur illa det kunde slutat, en överkörd hund och en hund som drunknat. En himla tur i oturen dvs. Nu dröjer det nog till vi åker till Limhamnsfältet nästa gång, då får isen och snön ha försvunnit iallafall - för aldrig mer att jag tänker riskera att en sån här sak händer. Det finns nog ingen stund i livet som jag känt sig så hjälplös som när min finaste lilla Ex:s ögon bara skrek ut "HJÄLP MATTE!" och det gjorde så ont att se henne ge upp, hon försökte inte ensingång. Folket som var på plats innan mig och mamma hade direktkontakt med brandkåren på telefonen som var beredd på att rycka ut. En himla tur att det finns så många fina människor som bryr sig när sånna här olyckor sker, alla vill hjälpa till, och det är man evigt tacksam för. Varken någon av oss vet hur hon hamnade i vattnet och Extra var den sista jag anade skulle ramla i. Nu är jag bara tacksam för att jag har både mina underbara goldentjejer hemma som vanligt. Tänk om det skulle hänt dom något, mina älsklingar.. Innan dagens tragedier började hade vi en härlig dag på fältet och det blev en del bilder också som kommer nedan. Hoppas på att inte behöva komma med fler, otäcka uppdateringar. Ta hand om er och era underbara hundar allihopa!
